
Sonen, lilla m, frös om fingrarna och fick låna mina nya varma fårskinnsvantar, men när han kastade iväg en isbit ut över sjön flög vanten med... hans min var obetalbar. Där låg min vante en fem meter ut vilandes på en tunn is... hur skulle vi få tag på den nu då? Men, men... till min förvåning dök det snabbt upp en man med en väldans lång gren och han lyckades håva in vanten, om än lite blöt. En vänlig människa minsann! Och sonen och undertecknad var glada för ett helt par vantar. Sedan blev det varm choklad intillsjön ända tills tårna började frysa i vinterängorna. En alldeles förträffligt fin vinterdag.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar