Äntligen vår!

Klarblå himmel, sol som värmer och klockan är knappt tio på förmiddagen.

Iklädd det värsta jag har att sätta på mig för idag skall dotterns rum målas klart. Vita väggar och en fin ljusrosa tapet med siluetter av ballerinaskor i silver som fondvägg. Hon har valt den själv. Då, när hennes rum är klart, har lilla fröken lovat att sova i sin egen säng heeeela natten... jag undrar det jag! :-) Men å andra sidan brukar jag tänka på att tiden går så otroligt fort att jag nästan får vara glad och passa på att krama om henne (och sonen) extra mycket nu medan de fortfarande smyger in om natten för att ligga nära mig för att bara avnjuta närhet.

Idag blir en bra dag. Det känns i hela kroppen.

Vill ha en kaffe... Nu!

De sista dagarna har jag varit en ytterst sorglig person. Orkeslös, andefattig och oinspirerad. Legat hemma i halsont och feber och har ingen lust att ta mig för någonting. Såklart att det är just nu vad både kropp och knopp behöver, och rekreation är bra. Men tråkigt är det! Möjligen kan dagens skrivande ses som en liten del i tillfriskningsprocessen... Dessutom är jag vansinnigt sugen på en kaffe. Det är jag aldrig annars när jag är sjuk! Så precis som att fågelsång, krokus och lite grönare gräsmatta är ett vårtecken så är kaffesug ett tecken på att jag håller på att bli frisk. Yihooo!

Ju mer kärlek...

"Ju mer kärlek man ger, desto mer får man tillbaks så du kan gifta dig med både Albin och Victor" sa sonen glatt och gjorde mig i en enda mening till både bigamist och pedofil då Albin och Victor är fyra repektive två år :-).

Välkommen, välkommen...

Tack, tack. Kom in, kom in.

Hur var det nu då? Vad skall jag skriva om?
Jooo... det blir väl ett virvarr av tankar och ideér, hur det är att vara ensam mamma till exempel. Kankske hur jag kombinerar arbetsliv med barn och hund, lite om vännerma och allt som nu råkar fastna i denna allsom oftast rätt kreativa hjärna. Livets fröjder och skeenden, mat, musik, och allt annat gott.

Jag kan nästan garantera att vägen inte blir spikrak. Mina vägar i livet är sällan sådana, men om du vill får du gärna följa med en bit på vägen...

Välkommen, välkommen...