onsdag 30 april 2008

Lite mer tid, tack. Kan jag få det?



Hektiska dagar. Lämna och hämta på dagis och skola, köpa mat, laga hyfsat nyttig mat, tvätta sandiga kläder, plåsta och pussa skrapade knän, göra flätor, ringa viktiga samtal, kissa hunden, bjuda kompisen på fika, bli bjuden på fika av annan kompis, kolla genom barnens och egna sommargarderoben (och inse att både de och jag har vuxit ur massor!!! Fan!), inhandla lite nya fina kläder, ha två intensiva dansdagar, plantera blommor i krukorna utanför och så skall man jobba och sova och ta hand om egna kroppen och själen! Ja jisses... *L*

Drömmer om att ligga i en hängmatta med någon exotisk drink som man inte kan uttala namnet på i handen, en bra bok och en vacker man som masserar Frökens trötta fötter... men det får bli någon annan gång... när jag har mer tid...

lördag 19 april 2008

Äldre Gentleman sökes!



Tänka sig! Min mormor, 83 år, har gått och köpt sig en ny bil! Åttiotre år gammal och köper sig en liten bil att fara fram i livet med! Jag tycker det är fantastiskt!!! *L* Det enda hon behöver nu är en äldre gentleman, "en karl" som hon uttrycker det med glimt i ögat och skratt i mungipan.

Således: Hugade pigga äldre gentlemen! Giv er tillkänna!

PS: Mormor bor för övrigt i Varberg men är numera mobil. *L*

onsdag 16 april 2008

Färdiglimmat för denna gång!


Jahaja. Då var det klart. Jag har limmat färdigt och står och beundrar mitt jobb. Där det förut var vaniljgul målad vägg lyser nu en ljus babyrosa tapet med målade silverakor i silouette. Snyggt som tusan är det! Förresten, det MÅSTE vara snyggt efter alla limpluttar jag trampat runt i, småsår på händerna och alla svordomar över luftbubblor och våder som inte riktigt vill mönsterpassas. Jo, det är skitfint.

Men när jag kröp omkring på golvet bland våder som skall mönsterpassas och lim som rullas på (eftersom jag saknar vettigt tapetbord) tänkte jag att det där med tapeter hade vissa likheter med val av partner. Jojjomensan! Som att det gäller att välja en som har bra kvalitet, som håller länge och som man inte tröttnar alltför snabbt på. För då måste man ju ut och köpa ny tapet. Eller välja ny partner. Och när man smetar ut klistret så är det viktigt att det är hyfsat jämnt fördelat. Som ett kitt. Sex kan vara ett kitt! Förutsatt att kvaliteten är bra förstås! *S*

När man limmat skall tapeten vila och liksom jäsa till sig ett litet tag. Och när du sedan tar upp den på vägen skall den smekas ut åt alla håll och kanter, försiktigt men bestämt så att den inte går sönder eller får fula märken...

Men det som är viktigast av allt är grundjobbet. Har du inte täppt igen alla hål, spacklat, slipat, sett till att ytan är jämn och fin och vad som nu behövs för att fixa trasigheter, så spelar kvaliten ingen roll – resultatet blir skit oavsett vad du gör!

Mina tips är således:
* Se till att du har en bra grund
* Se till att kvaliteten på varan är bra
* Ha mycket sex... Äh! Jag menar limma jämt över hela våden.
* Välj något du inte tröttnar fort på... du kanske får stå ut me´t längre än du tror *L*

lördag 12 april 2008

Romantik

För mig är det att se den andre personens behov innan han, eller hon, ens har hunnit tänka tanken. Oftast små oförväntade saker i vardagen. Den goda viljan att vilja någons bästa, och att utföra det i handling, utan att förvänta sig någonting tillbaka.

fredag 11 april 2008

Fem år från nu...



Vad skall du bli när du blir stor då? Ja det kan man ju fråga sig! Framför allt kan man kanske tycka att jag, Fröken Fröjdh 45 år, liksom borde ha det klart för mig...

Vid otaliga arbetsintervjuer ställer tilltänkta arbetsgivaren frågan ”Vad gör du om fem år då?” Herregud! Fem år! Hur skall man veta det? Givetvis kan man svara något som man vet att de vill höra...”ja då har jag ditt jobb” med ett oförargligt
leende på läpparna fast hjärnan lägger till ett elakt *hehehe*.
I mitt huvud fungerar det mer som såhär... (försök följa med nu i mina associationer )... om fem år, då är barnen 12 respektive 10 år. Pre-tonåringar alltså, hur ser det ut i deras liv, vad behöver de för hjälp av mig? Och jag... 50 bast! Jiiizuuus. Okej. Jag är snygg, möjligen något otränad, men vad gör jag om fem år som jag inte gör idag? Vart vill jag? Vad tror jag är möjligt? Och dessutom rimligt??? Hmm... chef någonstans, definitivt högre lön *nickar intensivt*, skulpterar och målar mer? Livskamrat? Man? ( Gudarna vet att jag gillar min självständighet så det får allt vara en klok rackare i så fall! *L*). Men vad är viktigt? För mig?

Det är klart att jag ’vet’ (någorlunda i alla fall! ;-)). Men jag vet också att det inte är målet i sig själv som är det viktiga utan det är VÄGEN DIT. Och beroende på vilken väg man väljer så kommer målen också skifta. Konstant och hela tiden är det så. Livet är en sjuhelvetes resa så man får väl försöka förbereda sig så gott man kan.

Så jag, Fröken Fröjdh 45 år, vet att jag är en nyfiken jävel på allt livet har att erbjuda och jag kommer att dö precis lika nyfiken. Enda problemet är att jag inte kommer hinna med allt jag vill göra eftersom möjligheterna är många, men oavsett VAD jag väljer så vet jag att jag kommer att njuta av det, massor. Men jag säger som en annan bestämd ung dam ”lilla söta krumelur, jag vill aldrig bliva stur”.

onsdag 9 april 2008

Kyssen


Mjuka läppar mot läppar... tungor som möts... en varm andedräkt mot min egen... kyssen är avgörande för ett förhållandets vara eller icke vara. Eller snarare, ett förhållandes start eller stopp. Många gånger mycket, mycket mer intim än allt annat två kroppar kan dela på.

En ’bra’ kyss skall liksom sätta sig i knävecken (i bästa fall viker sig knäna och man faller ihop som en liten hög, fångad i en stark famn ;-)), eller någon annanstans nedanför naveln ;-). Den skall skapa ett sug som man vill ha mera av helt enkelt.

Det kan vara en krävande kyss. Den som säger ”jag vill ha dig nu (och det är jag som bestämmer)” eller ”ge mig mer”... Den är som ett kitt som för två människor samman... mun mot mun... kropp mot kropp... närhet på högsta nivå.

Men även vardagskyssen är viktig, den som är lite flyktig som om man vore på väg någonstans, man greppar den liksom i farten och får en liten smak av den andres läppar. Eller den korta med lite hårdare läppar som säger ”hej” eller ”hej då”.

Som tidig tonåring pratade jag mycket om kyssar med mina nära vänninor. Det verkade mest lite äckligt. Att få någon annans tunga instoppad i munnen! Blää. Och vad skulle man göra sedan då? Veva omkring tungorna lite eller liksom bara låta den ligga där och vila i den andres gap? Urrk. Läste någonstans att man kunde öva sig på att kyssas (förmodligen i världens mesta skräplektyr Starlet!) genom att dela en tomat i hälften och sedan röra runt tungan i denna... Själv övade jag så intensivt på min högra överarm att jag fortfarande idag har ett sugmärke kvar! Sugmärke??? Ja inte visste jag hur man skulle kyssas!!!

Jaja... utveckling har ju skett sedan dess, men det där med kyssar det är liksom som handslag. Vem vill ha en ’död sill’ att skaka hand med? Eller en som tar i så att man i smyg efteråt liksom måste skaka liv det egna köttstycket? Det är detsamma med kyssar... tungarna skall liksom ’passa ihop’. Kanske lite nyfiket nafsande och med ett outtalat löfte om mer... Jag vet bara att för mig säger kyssen massor.

Så kyss mig... och vi får se hur det känns... *L*

söndag 6 april 2008

Ju högre desto bättre...


Igår hade jag huset fullt med ungar. Fem stycken närmare bestämt. Våren slog till igen och alla barnen lekte utanför huset. Tre flickor och två pojkar. Killarna åkte skateboard och anordnade picnic(!) medan flickorna klättrade i träd. Tittar jag ut genom köksfönstret ser jag dem allihop...

Men just igår höll jag på med torsdagsstädning (ligger lite efter i veckoschemat! :-)) och fejade som bäst när ett av barnen ringer intensivt på dörrklockan...

"Du måste komma" skriker hon "vi behöver din hjälp" och tittar upp mot skogsdungen, vilket jag givetvis också gör. Å herregud!!! Där är min tös, högst upp i det högsta trädet svajandes på en gren jag tycker ser farligt bräcklig ut, och halvvägs i samma träd står Emma och tittar upp på Maja. Slänger snabbt på mig det närmaste jag har tillhands i skoväg och rusar ut, redo att hjälpa min dotter ner. Lugn nu Marie, lugn nu tänker jag tyst för mig själv medan hjärtat bankar i halsgropen. När jag sedan står där under trädet och ser hur otroligt högt upp hon är, säkert 5 meter minst, funderar jag på hur fasen jag skall få ner henne och frågar "Men Maja... hur ska du komma ner därifrån hade du tänkt dig". Hon svarar kolugnt som om hon stod bredvid mig "men mamma, det är inte jag som behöver hjälp, det är Emma!"

Samtliga barn klättrade i alla fall ner och hade sedan gemensam picnic på några fårskinsfällar i vårgräset...

Och jag, jag funderar på det där med regler och gränser för barn. Vill ju egentligen att mina ungar skall göra egna erfarenheter medan jag anser att det är mitt jobb att se till att de får göra dessa erfarenheter så säkert som möjligt. Kommer inte hindra dem från att klättra i träd fortsättningsvis heller, men jag kommer lära dem att hittade grenar som är ruttna för att de så säkert som möjligt kan ta sig upp, och ner, så hela som möjligt...