Igår hade jag huset fullt med ungar. Fem stycken närmare bestämt. Våren slog till igen och alla barnen lekte utanför huset. Tre flickor och två pojkar. Killarna åkte skateboard och anordnade picnic(!) medan flickorna klättrade i träd. Tittar jag ut genom köksfönstret ser jag dem allihop...
Men just igår höll jag på med torsdagsstädning (ligger lite efter i veckoschemat! :-)) och fejade som bäst när ett av barnen ringer intensivt på dörrklockan...
"Du måste komma" skriker hon "vi behöver din hjälp" och tittar upp mot skogsdungen, vilket jag givetvis också gör. Å herregud!!! Där är min tös, högst upp i det högsta trädet svajandes på en gren jag tycker ser farligt bräcklig ut, och halvvägs i samma träd står Emma och tittar upp på Maja. Slänger snabbt på mig det närmaste jag har tillhands i skoväg och rusar ut, redo att hjälpa min dotter ner. Lugn nu Marie, lugn nu tänker jag tyst för mig själv medan hjärtat bankar i halsgropen. När jag sedan står där under trädet och ser hur otroligt högt upp hon är, säkert 5 meter minst, funderar jag på hur fasen jag skall få ner henne och frågar "Men Maja... hur ska du komma ner därifrån hade du tänkt dig". Hon svarar kolugnt som om hon stod bredvid mig "men mamma, det är inte jag som behöver hjälp, det är Emma!"
Samtliga barn klättrade i alla fall ner och hade sedan gemensam picnic på några fårskinsfällar i vårgräset...
Och jag, jag funderar på det där med regler och gränser för barn. Vill ju egentligen att mina ungar skall göra egna erfarenheter medan jag anser att det är mitt jobb att se till att de får göra dessa erfarenheter så säkert som möjligt. Kommer inte hindra dem från att klättra i träd fortsättningsvis heller, men jag kommer lära dem att hittade grenar som är ruttna för att de så säkert som möjligt kan ta sig upp, och ner, så hela som möjligt...
1 kommentar:
She indeed knows how to climb:-) and never need any help. so you had a good time, so it sounds.
Skicka en kommentar