Så står jag här och känner hur livet återvänt i kroppen efter en lång och rätt karg vargavinter på ett antal år och det känns så himla bra. Som om jag fått luft under vingarna kan andas fritt igen.
Undrar lite grann över mina tidigare val och varför jag gjort dem. Visst. De har ju lett mig hit till det och den jag är idag och blitten blatten så jag klagar inte på något sätt, men nu... nu vore det ju bra om jag faktiskt valde något (läs någon) som jag innerligt tror kan vara bra för mig. Det skulle vara att bryta många mönster för det som attraherat och utmanat mig innan har varit saker jag fått kämpa med. Sådant som har kännts på alla tänkbara (och otänkbara) sätt. Omöjliga saker som redan från börja varit dömda att kanske inte vara totalt misslyckade, men inte ens nått ett status av halvbra när det är som bäst. Varför, varför, VARFÖR gör man så mot sig själv? *suckar, ler å skakar på huvudet på en och samma gång*
Självständig som få, och faktiskt, gillar det också. Jag tycker om min tillvaro och har fått för mig att jag mår allra, allra bäst när jag är själv (måhända världens största skyddsnät, men så är det!). Då är det fullt fokus på mig och mina närmaste, jag gör det jag VILL göra, utan hänsyn, utan distraktioner... det är ett bra liv.
Men så ibland kommer det någon och knackar på mitt inre. Någon som utav en eller annan anledning vill komma in. (Eller någon jag släpper in utan att de ens gjort en ansats till att vilja något alls! Hur jävla dumt är det då!!! *skakar på huvudet igen*).
Hittills har jag ju inte gjort de bästa av val. Lärorika – ja. Kostsamma – ja fy faaan, och det gör att jag är svinrädd att verkligen på fullt allvar släppa in någon. Väljer man den charmige, men ack så halvstollige mannen från början så vet man ju från början att möjligheten till lycka är rätt liten. Men då VET man ju vad man har att förvänta sig och blir på så sätt inte besviken. Det var ju det valet man gjorde, eller? Som en gammal väl använd snuttefilt som ger en viss komfort trots att den är söndertvättad, maläten och inte duger så mycket till.
Men när någon verkar bra? På riktigt alldeles fantastiskt fullgod med alla de egenskaper man önskat i en man? Är det inte på tiden att lägga alla gamla trista mönster på hyllan och välja en ny ovandrad stig för att se var den kan leda? Kanske blir jag precis lika besviken igen, men å andra sidan... the road to happiness verkar ha betydligt större möjligheter när mycket faktiskt verkar stämma från början...
Så om jag bara vågar tänker jag frångå gamla surdegar till mönster och beträda ny mark. Jag har aldrig varit rädd för att hoppa förut, varför är det mer skrämmande när de bästa av förutsättningar finns?
Nej, jag skall hoppa. Om jag bara vågar...*L*
