När kommer han nu då! Han den där prinsen på sin vita springare. Tycker jag har väntat bra länge nu faktiskt, och visst, jag trodde vid ett flertal tillfällen att jag var Honom på spåret, men ack ack ack. Bara en liten förklädd groda som efter en kyss eller två, i min fantasi, fick skepnaden av något prinslikt men som efter ett tag återtog sin allt mer grodliknande skepnad....
Många, många gånger så har jag hött med näven och förbannat all den litteratur som satt djupa spår i mitt sinne om hur saker borde vara. Prinsessan får alltid sin prins. Oftast räddar han henne från drake, död eller någon hemsk förbannelse och sedan lever de lyckliga i alla sina dagar!!! Va!?! Hur gör man då??? Och sedan, när sagostadiet var över, så fanns det tidningar som Starlet och Mitt livs novell som ytterligare bekräftade hur saker skulle vara.... Nej fy fan. Någon borde stämma de där förlagen som ger ut sådan där skitlektyr och som sålt lögnaktiga koncept till unga kvinnor över hela världen.
Numera är jag relationscyniker. Tror man blir det när man genomgått ett antal spruckna förhållanden, på gott och ont liksom. Och ändå så är jag övertygad om att det finns en prins därute, kanske inte till vit häst, men ändå... (en vit bil kanske? ;-)) Och om jag nu skulle ha turen att träffa honom så är jag (trots min cynism) övertygad om att jag kommer att leva lycklig i alla mina dagar. Nästan jämt! ;-)
Jorå... han finns där... *L*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar