Vanliga Beiga Jag

Under större delen av mitt liv har jag gått omkring och trott att jag inte syns. Att jag liksom faller in i den stora grå massan och är omärkbar. Ganska tyst och försynt. ”Vanlig vanilj” liksom.

Det har tagit mig halva livet att förstå att jag märks. Att jag till och med ibland sticker ut. Inte på något märkvärdigt sätt, men det verkar som om jag blir ihågkommen. Vanliga beiga jag! (bäääsch som vi säger i Göteborg!)

Nej jag tycker inte att ’jag tar plats’ eller att mina armbågar är speciellt vassa. (Förutom på sko-rea dårå! ;-)) Jag har fått för mig att det är för att jag gillar att ha roligt. Inte sådär Ha-Ha-roligt, utan mer att saker och ting skall vara njutbara och ge glädje. Man får liksom inte roligare än man gör sig! Men framför allt – det är så inihelvete mycket bättre att lägga fokus på det som är bra än det som är dåligt! Och, måhända enfaldigt dårå, men jag tror det är därför jag sticker ut. Jag är glad nästan jämt. Jag är nyfiken på livet och dess innehåll. Jag tror det syns.