Jag tänker inte öppna munnen!

"Jag tänker inte öppna munnen, och om jag gör det så kommer jag att bita henne. Bara så du vet" sa dottern sakligt och såg mig rakt i ögonen utan att tveka ett ögonblick. Jag hade just talat om för henne att idag var dagen då tandläkaren skulle ta bort en av hennes mjölktänder som envist höll sig fast i tandköttet utan att visa minsta tecken på att den ville ge plats åt de två fina nya som redan hade visat sig alldeles bakom mjölktanden. Jag lovade henne i detta ögonblick den där fina barbiedockan hon redan önskat sig i julklapp. (Det blir en hel del muta eller hota hemma hos oss. Dessa två saker som jag aaaaldrig skulle göra om jag någon gång fick egna barn. Hmmm…*S*) Hon såg ut att blidkas i sitt beslut och med nerpackad liten skattkista till mjölktanden gav vi oss iväg. Hand i hand gick vi. Hon med sina hopplasteg, och jag som försöker hålla koll på en studsande dotter, handväska, bilnyckel och solglasögon som envisas med att glida ner från näsroten.

Hos tandläkaren hann vi titta till akvariet och läsa nästan hela numret av Kalle Anka. (Vilka elaka figurer förresten! Det hade jag glömt bort!). Sedan blir vi inkallade och spektaklet börjar… dottern vägrar sätta sig i stolen. Jaha. Jag sätter mig i den och hon sitter i mitt knä. Tandläkaren tar fram en liten pinne som ser ut som en topz och förklarar vad hon skall göra… hon skall bara ta lite med topzen på dotterns tand så att den 'somnar', och sedan vicka lite på den så att den kommer ut. Men det hör inte tösen för hon har borrat in hela sitt huvud under min haka och vägrar titta fram. Alls. Jag mutar allt jag kan, yrar om dockor och presenter… hjälper inte ett dugg. Jahaja… vilket antiklimax. Det är bara att inse… det kommer inte dras ut någon tand idag utan att förmodligen skapa livslång tandläkarskräck och det är det liksom inte värt. Vi kliver ur stolen, får ny tid efter sommaren och ett avlagt löfte från tösen att hon nu måste hjälpa sina mjölktänder loss genom att vicka på dem och borsta tänderna väääldigt noga, så går vi därifrån.

"Jag sa ju att jag inte skulle öppna munnen" sa dottern när vi for hemåt och jag anade ett litet snett leende på hennes läppar. "Men nästa gång. Då kanske jag gör det. Och mamma! Då måste du påminna mig om den där dockan". Som om jag inte gjort det på tusen olika sätt va! *S*

Det är svårt vid vissa tillfällen att vara en förmanande förälder. Alltför väl känner jag igen mig själv och mina egna 'misslyckade' tand- och läkarbesök och sålänge det inte är dödsfara, eller åtminstånde risk för tänder som ser ut som utslängda sockerbitar... ja då får det liksom vara.