Jag tänker inte öppna munnen!

"Jag tänker inte öppna munnen, och om jag gör det så kommer jag att bita henne. Bara så du vet" sa dottern sakligt och såg mig rakt i ögonen utan att tveka ett ögonblick. Jag hade just talat om för henne att idag var dagen då tandläkaren skulle ta bort en av hennes mjölktänder som envist höll sig fast i tandköttet utan att visa minsta tecken på att den ville ge plats åt de två fina nya som redan hade visat sig alldeles bakom mjölktanden. Jag lovade henne i detta ögonblick den där fina barbiedockan hon redan önskat sig i julklapp. (Det blir en hel del muta eller hota hemma hos oss. Dessa två saker som jag aaaaldrig skulle göra om jag någon gång fick egna barn. Hmmm…*S*) Hon såg ut att blidkas i sitt beslut och med nerpackad liten skattkista till mjölktanden gav vi oss iväg. Hand i hand gick vi. Hon med sina hopplasteg, och jag som försöker hålla koll på en studsande dotter, handväska, bilnyckel och solglasögon som envisas med att glida ner från näsroten.

Hos tandläkaren hann vi titta till akvariet och läsa nästan hela numret av Kalle Anka. (Vilka elaka figurer förresten! Det hade jag glömt bort!). Sedan blir vi inkallade och spektaklet börjar… dottern vägrar sätta sig i stolen. Jaha. Jag sätter mig i den och hon sitter i mitt knä. Tandläkaren tar fram en liten pinne som ser ut som en topz och förklarar vad hon skall göra… hon skall bara ta lite med topzen på dotterns tand så att den 'somnar', och sedan vicka lite på den så att den kommer ut. Men det hör inte tösen för hon har borrat in hela sitt huvud under min haka och vägrar titta fram. Alls. Jag mutar allt jag kan, yrar om dockor och presenter… hjälper inte ett dugg. Jahaja… vilket antiklimax. Det är bara att inse… det kommer inte dras ut någon tand idag utan att förmodligen skapa livslång tandläkarskräck och det är det liksom inte värt. Vi kliver ur stolen, får ny tid efter sommaren och ett avlagt löfte från tösen att hon nu måste hjälpa sina mjölktänder loss genom att vicka på dem och borsta tänderna väääldigt noga, så går vi därifrån.

"Jag sa ju att jag inte skulle öppna munnen" sa dottern när vi for hemåt och jag anade ett litet snett leende på hennes läppar. "Men nästa gång. Då kanske jag gör det. Och mamma! Då måste du påminna mig om den där dockan". Som om jag inte gjort det på tusen olika sätt va! *S*

Det är svårt vid vissa tillfällen att vara en förmanande förälder. Alltför väl känner jag igen mig själv och mina egna 'misslyckade' tand- och läkarbesök och sålänge det inte är dödsfara, eller åtminstånde risk för tänder som ser ut som utslängda sockerbitar... ja då får det liksom vara.

Månadens kulturella evenemang

Hur kan jag göra livet roligare och mer innehållsrikt, frågade jag mig själv för snart två år sedan efter att varit totalt dränerad av studier, extraarbete, en helvetisk separation. Vad får igång mig och vad får igång min kreativitet? Vad njuter jag av och vad skulle kännas som lite mer livskvalitet?

Få saker kan få igång min känsla som kultur, i nästan alla former faktiskt. Musik, teater, dans, konst. Kreativa saker som ger intryck helt enkelt! Bestämde mig då för att en gång i månaden ta mig tid till att göra något ’kulturellt’. Det kanske kan tyckas konstigt, men det är inte alltid helt lätt att få vare sig tid eller ekonomi till en kulturfylld kväll (eller dag) per månad när man är ensamstående förälder. (Ni som delar min situation vet att så är fallet!)

Månadens kulturella evenemang är ett av de bättre! Ett besök på konstmuseet Louisiana i Danmark! Första besöken för mig, förmodligen inte det sista.

Vi hade turen att ha ett fantastisk försommarväder och själva museet låg gömt bland murgröna som täckte stora delar av omringande mur och byggnad. Det är inte särskilt stort, men ändå känns utrymmet öppet och luftigt. Man går i gångar som ibland nästan känns labyrintliknande men man är aldrig vilse. Och trädgården med alla dess skulpturer, träd och vattendrag är rentav magisk. *suckar lyriskt* Konsten som visades kan man förstås ha olika åsikter om... själv har jag en liten fabuless för skulptur vilket mitt sällskap, stora P (eller den fine idrottskillen som han skämtsamt kallar sig för *L*), inte visar minsta lilla förståelse för, utan föredrar de klassiska Cezannéverken som just nu är dragplåstret på museét. Men det är det som är så tilltalande med konst - att vi attraheras (eller ogillar) så olika saker.

Det var en fin dag. En av de bättre.


http://www.louisiana.dk

Vanliga Beiga Jag

Under större delen av mitt liv har jag gått omkring och trott att jag inte syns. Att jag liksom faller in i den stora grå massan och är omärkbar. Ganska tyst och försynt. ”Vanlig vanilj” liksom.

Det har tagit mig halva livet att förstå att jag märks. Att jag till och med ibland sticker ut. Inte på något märkvärdigt sätt, men det verkar som om jag blir ihågkommen. Vanliga beiga jag! (bäääsch som vi säger i Göteborg!)

Nej jag tycker inte att ’jag tar plats’ eller att mina armbågar är speciellt vassa. (Förutom på sko-rea dårå! ;-)) Jag har fått för mig att det är för att jag gillar att ha roligt. Inte sådär Ha-Ha-roligt, utan mer att saker och ting skall vara njutbara och ge glädje. Man får liksom inte roligare än man gör sig! Men framför allt – det är så inihelvete mycket bättre att lägga fokus på det som är bra än det som är dåligt! Och, måhända enfaldigt dårå, men jag tror det är därför jag sticker ut. Jag är glad nästan jämt. Jag är nyfiken på livet och dess innehåll. Jag tror det syns.

Att välja glädje

Som en del i min egen utveckling (och som också blev månadens kulturella evenemang) deltog jag och lillasyster Anna i ett seminarie häromkvällen med Kay Pollack, ”Att välja glädje”.

Jag har, relativt aktivt, hållit på med någonting man skulle kunna kalla för personlig utveckling i kanske 20-25 år (en konstant process alltså! *L*) så seminariet gav kanske inte så mycket nytt kött på bena, men det är väldigt bra att bli påmind om det som är viktigt i livet. Och dessutom av en sådan underhållande och charmerande man som Herr Pollack som verkar ha kommit en bra bit in i ett väldigt berikande liv.

Seminariet handlade om val, att vi har möjlighet att välja glädje, tillfredställelse och lycka i våra liv. Jag tror själv stenhårt på aktiva beslut eftersom det gör att man tar ansvar för det som pågår i ens liv, och att välja glädje är synnerligen berikande för både kropp och själ. För det är som så, vi har möjlighet att välja hur vi ser på saker och ting, och varför inte inte välja glädje?

Jag kanske är fördömande, men stora massan verkar snarare välja misströstan och vedmod. Varför då undrar jag! Är vi inte förtjänta av tillfredställelse, lycka och glädje i våra liv? Jag tycker i alla fall att jag är det (och förmodligen är du det också!).

Jag kan inte tvinga någon annan att göra val eller att ändra på sig. Var och en måste själv välja och den enda jag kan påverka är mig själv, om jag nu väljer att göra så.

Jag väljer glädje. Vad väljer du?

Bara måste...

...citera en annan bloggerska som skrev så klockrent och som jag innerligt önskar jag uttryckt själv...

"Det längsta förhållandet man har i livet är med sig själv och det tål att tänka på. Att sträcka på ryggen, ta sig själv och sina behov på allvar och tänka efter vad det är man vill innan man säger ja till än det ena än det andra som andra vill att man ska göra. Och vi är nog många som ofta säger ja. Bara för att man så gärna vill vara till lags och att alla ska tycka om en? Bland vänner, på jobbet, grannar, släktingar?

Och sedan står man där, sönderstressad och ångrar sig.

Men en människa med god självkänsla är inte så beroende av omgivningens åsikter, vad andra tycker och tänker. Och det vore väl skönt? Att frigöra sig mera från sånt?"

Ja gott folk. Sätt er först på listan av människor som betyder något för er. Det är en god investering och det varar en livstid.


Vill du läsa mer ur Mari Jungstedts blogg så finns länken här:
http://www.marathon.se/rss/blog.cfm?Blo_ID=15

Att våga VÅGA

Så står jag här och känner hur livet återvänt i kroppen efter en lång och rätt karg vargavinter på ett antal år och det känns så himla bra. Som om jag fått luft under vingarna kan andas fritt igen.

Undrar lite grann över mina tidigare val och varför jag gjort dem. Visst. De har ju lett mig hit till det och den jag är idag och blitten blatten så jag klagar inte på något sätt, men nu... nu vore det ju bra om jag faktiskt valde något (läs någon) som jag innerligt tror kan vara bra för mig. Det skulle vara att bryta många mönster för det som attraherat och utmanat mig innan har varit saker jag fått kämpa med. Sådant som har kännts på alla tänkbara (och otänkbara) sätt. Omöjliga saker som redan från börja varit dömda att kanske inte vara totalt misslyckade, men inte ens nått ett status av halvbra när det är som bäst. Varför, varför, VARFÖR gör man så mot sig själv? *suckar, ler å skakar på huvudet på en och samma gång*

Självständig som få, och faktiskt, gillar det också. Jag tycker om min tillvaro och har fått för mig att jag mår allra, allra bäst när jag är själv (måhända världens största skyddsnät, men så är det!). Då är det fullt fokus på mig och mina närmaste, jag gör det jag VILL göra, utan hänsyn, utan distraktioner... det är ett bra liv.

Men så ibland kommer det någon och knackar på mitt inre. Någon som utav en eller annan anledning vill komma in. (Eller någon jag släpper in utan att de ens gjort en ansats till att vilja något alls! Hur jävla dumt är det då!!! *skakar på huvudet igen*).

Hittills har jag ju inte gjort de bästa av val. Lärorika – ja. Kostsamma – ja fy faaan, och det gör att jag är svinrädd att verkligen på fullt allvar släppa in någon. Väljer man den charmige, men ack så halvstollige mannen från början så vet man ju från början att möjligheten till lycka är rätt liten. Men då VET man ju vad man har att förvänta sig och blir på så sätt inte besviken. Det var ju det valet man gjorde, eller? Som en gammal väl använd snuttefilt som ger en viss komfort trots att den är söndertvättad, maläten och inte duger så mycket till.

Men när någon verkar bra? På riktigt alldeles fantastiskt fullgod med alla de egenskaper man önskat i en man? Är det inte på tiden att lägga alla gamla trista mönster på hyllan och välja en ny ovandrad stig för att se var den kan leda? Kanske blir jag precis lika besviken igen, men å andra sidan... the road to happiness verkar ha betydligt större möjligheter när mycket faktiskt verkar stämma från början...

Så om jag bara vågar tänker jag frångå gamla surdegar till mönster och beträda ny mark. Jag har aldrig varit rädd för att hoppa förut, varför är det mer skrämmande när de bästa av förutsättningar finns?

Nej, jag skall hoppa. Om jag bara vågar...*L*

Köpa lycka

Det sägs att man inte kan köpa lycka för pengar, men jag undrar det jag...
Visst kan man kalla det ytligt, men jag har köpt de sötaste sommarsandaler man kan tänka sig. De står på min byrå vackert uppställda ovanpå kartongen de låg i, och jag ser dem innan jag somnar, och jag ser dem på morgonen innan jag går till jobbet, och bannemig! Jag blir skitglad och faktiskt lycklig över mina nya skor. Trivialt sätt att se lycka på? Absolut. Men så länge köpandet inte är en ersättning för någon annan avsaknad känsla så är det la bara att köpa på. Om det gör en lycklig :-).

Looking for Mr Right

När kommer han nu då! Han den där prinsen på sin vita springare. Tycker jag har väntat bra länge nu faktiskt, och visst, jag trodde vid ett flertal tillfällen att jag var Honom på spåret, men ack ack ack. Bara en liten förklädd groda som efter en kyss eller två, i min fantasi, fick skepnaden av något prinslikt men som efter ett tag återtog sin allt mer grodliknande skepnad....
Många, många gånger så har jag hött med näven och förbannat all den litteratur som satt djupa spår i mitt sinne om hur saker borde vara. Prinsessan får alltid sin prins. Oftast räddar han henne från drake, död eller någon hemsk förbannelse och sedan lever de lyckliga i alla sina dagar!!! Va!?! Hur gör man då??? Och sedan, när sagostadiet var över, så fanns det tidningar som Starlet och Mitt livs novell som ytterligare bekräftade hur saker skulle vara.... Nej fy fan. Någon borde stämma de där förlagen som ger ut sådan där skitlektyr och som sålt lögnaktiga koncept till unga kvinnor över hela världen.


Numera är jag relationscyniker. Tror man blir det när man genomgått ett antal spruckna förhållanden, på gott och ont liksom. Och ändå så är jag övertygad om att det finns en prins därute, kanske inte till vit häst, men ändå... (en vit bil kanske? ;-)) Och om jag nu skulle ha turen att träffa honom så är jag (trots min cynism) övertygad om att jag kommer att leva lycklig i alla mina dagar. Nästan jämt! ;-)

Jorå... han finns där... *L*