I'm not good enough...

Pang. Nu har jag drabbats av den där känslan… I'm not good enough…

Jag som har en synnerligen gott självförtroende och en självkänsla som är solid och väldigt stark, varför blir det så? Varför är jag (och många med mig) så dålig på att klappa mig själv på axeln och säga "fan vad bra M, snyggt jobbat" när jag gjort något bra, utan istället se allt jag kunnat göra ännu bättre? Jävla Jante. Fuck Luther.

För mig är denna temporära formsvacka (jo för den är synnerligen temporär!!!) en möjlighet att se vad jag kan göra bättre. I mitt jobb med mig själv menar jag, för jag vet att jag duger, jag vet att jag är bra. Men jag har låtit känslan ta över verkligheten för ett litet tag. Och känslor behöver inte ha ett dugg med sanningen att göra. Det vet väl alla!?! En egentligen ganska liten händelse har triggat igång en mängd känslor som har med saker i det förflutna och mina rädslor att göra, alltså inte med den verklighet jag lever i idag. Måste bara få hjärnan att inse faktum och inte reagera med en massa instinkter som inte är sanna…

Arbetet påbörjat…